1) Att X2000-tågen från Stockholm börjar trafikera Helsingborg. Himlars vad skönt det vore att slippa ta vägen om Hässleholm!
2) Att fler tåg sätts in och att fler billiga biljetter släpps. Jag vill lättare kunna åka tåg billigt!
3) Att paparazziförsörjande Veckans NU, Hänt Bild, Hänt Extra och andra skvallertidningar genast läggs ner. Jag blir illamående bara jag ser skymten av dom!
4) Att jag får mer tålamod. Det vore bra att ha ibland!
5) Att jag kan bli fri från min förkylning och trycket över bröstet som astman ordnar. Tänk vad skönt att kunna gå uppför trappor eller knyta ett par skor utan att hjärta vill flyga ur kroppen!
6) Att jag ska ha tid nog att både kunna träna poweryoga och pilates i vår.
7) Att mitt jobb o annat i livet någon gång i den närmaste framtiden tillåter mig att bli hundmamma åt t ex en sån här liten krabat. Det vore himla fint faktiskt!

Herrejisses vilken självcentrerad diva!

Ordfronts Mental klimatkris - Ångest, förnekelse, depression

Läs - omedelbums!

“Den sibiriska tundrans permafrost kommer att tina, om inte klimatförändringarna dämpas. Då kommer marken varje år att ge ifrån sig lika mycket växthusgaser som i dag släpps ut från alla världens bilar, båtar och flygplan”

Å jag får kämpa med att hålla tillbaka paniken när tankarna börjar snurra. Jag får mer och mer en känsla av att befinna mig i en amerikansk film där jorden håller på att gå under…

Tankar på dagens jobbuppgifter eller vad det kan bli till lunch ter sig riktigt löjligt banala i jämförelse.

Å jag vet att vi brukar säga att jag inte ska läsa en massa såna artiklar för att jag alltid börjar panika över det, men det spelar ju egentligen ingen roll - det som verkar som en obehaglig film kan ju likväl snart vara verklighet ändå.

Med tanke på detta kan jag inte låta bli att tycka att min vistelse på annan ort inte kunnat falla sig mer lämpligt.  Jag menar, det finns ju tillfällen då det kan vara bäst att hålla sig på avstånd…

Drygt en vecka efter att jag skrev inlägget hade det hela löst sig för min del. Jag tackade nej till att följa med alla de andra som sagt upp sig från företaget och valde istället att ta ett erbjudande från ett annat bolag inom koncernen.

När beslutet var fattat och papprena påskrivna lättade tyngden från axlarna praktiskt taget omedelbart. Första dagen på nya jobbet var en skön dag - en dag då jag för första gången på månader kunde bege mig till jobbet utan en klump i magen och oro i kroppen. En vecka senare var leendet stort och kort därefter var den gamla Anna tillbaka. Den Anna som tror på sig själv, som har mandat att fatta och som vågar fatta beslut, och som framför allt trivs på jobbet.

Som en kollega sa - jag tror inte att det här hade kunnat lösa sig på ett bättre sätt för dig.

Jag kan inte annat än instämma.

Det gör ont i mig att behöva ljuga eller låtsas för dem som vet mindre än mig.

Det här stilleståndet är tärande.

Suck. Den senaste tiden har i alla fall bjudit mig på många extra lektioner i ledarskap och gruppdynamik.

Varje gång jag rör mig får jag nämligen en lektion i människans anatomi. Helt plötsligt är det uppenbart vilka muskler som behövs för en sådan (vanligtvis) enkel sak som att resa sig upp från stolen eller att gå upp för en trappa.

Vad jag gjort för att drabbas av denna insikt? Jag kuskade runt på hästryggen en stund igår morse. Den som säger nåt annat än att ridning är träning kan ju höra av sig till mig…

Som en följd av det får nog dagens insikt vara att jag borde vara riktigt glad att jag aldrig utsetts till mobbingoffer - jag hade inte överlevt många dagar.