Insikter från en lådda - om livet efter examen

Alla dessa modereportage som fyller tidningssidorna* överallt. I princip har jag inget emot dem så länge de är inriktade på att ge inspiration á la “så här skulle du kunna se ut i höst”. Men när de går över till att recensera andras klädsel där vissa anser sig ha rätt att avgöra vad som är rätt respektive riktigt fel** - då har min gräns passerats.

I dagens Metro var bara ytterligare ett exempel - Madonna hade “helt fel byxor”***. So what? Mångfald förnöjer! Jag tycker det är aptråkigt när alla ser likadana ut.

Att modet går i cykler gör inte det hela bättre - det de självutnämnda domarna förfasas över idag kommer de ju att hylla imorgon.

Kan vi inte diskutera nåt roligare istället och glädjas åt mångfalden?
…. och när vi ändå är igång lägga pengarna på nåt vettigare än boken Mandalaya så väl fångade mina åsikter om idag.

———–

*och modebloggarna, men det är en annan diskussion - let’s not go there tonight…

** Det är ju knappast ett nytt fenomen - redan på högstadietiden (om inte tidigare) pågick ju bedömningen, och jag var inte mindre irriterad över det hela då - men idag behövde jag ösa ur mig min irritation här

*** För vida enligt deras bedömning…

Dotts fångade mina tankar så väl i ett inlägg nyligen. Tidiga morgnar och sena kvällar pga pendlandet har gjort det svårt att hitta ork och inspiration kvällstid. På jobbet delar jag kontor och sitter dessutom med ryggen och datorskärmen vänd mot korridoren - inte direkt upplagt för att kunna blogga i hemlighet. Helgerna då? Ja, de har försvunnit fort de med.

Men det är inte hela sanningen.

Jag brottas också med kval kring vad jag vågar blogga om, i efterdyningarna av vad Andreas & Emma råkade ut för. Lika lite som jag hittat ett nytt bra namn till bloggen, har jag bestämt mig för hur jag vill göra med nivån på min anonymitet, om jag ska lösenordsskydda eller sluta helt.

Tills vidare gör jag i alla fall ett nytt försök. Vi får se vart det slutar den här gången…

Det bidde ett långt bloguppehåll och under den tiden hann jag både flytta ner mitt bohag i lådor från Norrland (eller det som här i Skåne benämns Norrland, jag vill nog själv säga att det är betydligt mer söderut än så) och packa upp dem.

Så det här med Insikter från en lådda, så som tanken var från början, känns ju inte aktuellt längre. Dags att spåna på nytt namn…

Han blev medlem en stund efter mig och bara en stund senare hade han tröttnat igen. Han muttrade om vad som egentligen var vitsen med det hela.

Själv är jag fast. Facebook är som en enda lång fika med en väninna man inte träffat på länge och där man får veta vad som hänt alla sen sist.

Oj, nämen har han fått jobb på andra sidan jordklotet?

Se där, hon är fortfarande kvar i samma stad…

Jaså, har dom gjort slut?

Åh, henne var det länge sen jag träffade! Vad kul att det går så bra för henne!

Kan man bli annat än fast då?

Men han, han bara muttrar om det där jädra facebookandet i bakgrunden…

Torpan kommenterade att jag verkade lagt mig till med skånska.

Å jo, hmm det är nog så… :S

Innan jag flyttade ner till Skåneland fick jag många frågor om vart jag kom ifrån egentligen när jag skulle placeras in på en landsdel* efter min dialekt. Göteborg eller nån annanstans på västkusten var en vanlig gissning. Småland en annan.

Senast igår fick jag höra att jag numera låter som jag är från Lund.

Anpassningsbar är nog ordet.

————–

* Att jag faktiskt är född i Stockholm och uppvuxen på den sörmländska kusten är det inte många som gissat, men den som vet vad den ska lyssna efter hör det. T ex har jag inte blivit av med de för stockholmskan karaktäristiska u-ljuden istället för ö-ljud. När jag pratar om dörren säger jag alltså durren. Det är vackert som tusan, jag vet

Det här låddelivet jag levt i två månader lider nu alltså mot sitt slut och det föll sig att den nya boningen, vår boning, blir ett nytt fyrtorn. En takvåning fem trappor upp, och ja, givetvis utan hiss*.

När vi väl bestämt oss för att leta nytt boende gick det hela väldigt fort. Efter två veckor** hittade vi ett direktbyte med en stor (och dessutom billig!) lägenhet i precis det området vi önskat allra mest.

Det borde inte ens vara möjligt. Men turen är visst med mig numera.

Först Mr, sen drömjobb, sen nytt fyrtorn. Lottomiljonär nästa?

—-

* Vardagsmotion sägs ju vara grymt bra…
**Då jag, ska erkännas, redan suckat och blivit lätt desperat och varit beredd att flytta långt ut på vischan i jakten på en större lägenhet. Det där med att vara tålmodig är inte alltid min starkaste sida…

Jag tolkade kommentarerna från Temynta, Torpan och 404 som att det var dags att skriva lite rader.

Finns det något att berätta då mån tro?

Tja, jo, hmm.. Det gör nog det.

För sisådär två månader sen när jag flyttade ner till Mr’s Skåneland besvarade jag alla frågor om vi skulle flytta ihop med ett “nej, herregud nej! det är alldeles för tidigt!” och la till “han skulle ju svimma av bara vid tanken på det hela” (jag är ju en omtänksam tös trots allt).

Likadant besvarade jag frågorna om jag inte skulle bo hos honom tills jag hittat något eget. Jag envisades med att det nog var bäst att låna den där lägenheten som hans kollega på jobbet erbjudit mig, och ta’t lite lugnt.

Jag har fått äta upp alltihop.

Lånelägenheten har inte lånats en endaste gång.

Och om tre veckor blir vi sambos.

Herrejisses.

Jag undrar om det börjar bli dags att bryta tystnaden här kanske…

Det dröjde nästan fyra månader sen sist, en lång tid kan tyckas, men med tanke på vad som väntade så kan jag inte säga annat än att det var värt det.

Eftersom jag varit så rädd för att jinxa den här chansen har jag bara viskat till ett fåtal personer om att min exjobbshandledare tipsade företaget om mig när de frågade honom om han visste någon med rätt kompetens. Ännu färre har fått veta att de efter att jag träffade dem för ett par veckor sedan sa att det mer var en fråga om när de ville att jag skulle börja jobba, än om de ville anställa mig. Eller att de ringde förra veckan och berättade att de ville träffa mig idag för att diskutera kontrakt och önskade att jag skulle börja så snart som möjligt.

Men idag, idag vågar jag berätta - idag har jag skrivit på kontraktet till jobbet jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle få! Toppenjobbet med finfina lönen i det riktigt fina huset precis vid havet!

Nästa vecka börjar jag och NU SKA JAG FIIIIRA!

Sen jag flyttade till Skånelandet har jag traskat och gått en massa. Främsta anledningen är att jag tycker om att promenera och se mig om, men också att jag tyckt att det varit onödigt att ta bussen när jag ändå har tid.

I förra veckan när kroppen protesterade lite av allt gående började jag dock fundera på om jag inte borde skaffa mig en cykel. Min förra skrotiga cykel skänkte jag bort vid flytten, så det behövdes en ersättare. Efter att ha spanat av vad som fanns begagnat bestämde jag mig för att köpa en ny och i helgen hittade jag den jag ville ha. Det var kärlek vid första ögonkastet! En fin röd sjuväxlad cykel.

Trodde jag då. Ja, röd är den. Men inte sjuväxlad.

På vägen hem från dagens shoppingtur kunde jag inte låta bli att sucka lite över att sjuans växel inte alls kändes tillräckligt hög, och kände en viss saknad efter högre växlar. Men så tittade jag till på vänstra delen av styret - och där satt ju en spak till!

Teknologen i mig skämdes rejält, men övriga delen av mig var väldigt nöjd med de nytillkomna fjorton växlarna