Insikter från en lådda - om livet efter examen

Idag när jag strosade runt i en av galleriorna i stan passerade jag en optiker. Det var väldigt lugnt där inne och ingen kö alls. Jag tog det som ett tecken på att jag skulle använda tillfället till att göra en koll av synen. Den senaste tiden har jag nämligen haft en del huvudvärk och tanken hade slagit mig att det kunde ha med synen att göra. Eller snarare, jag trodde inte det, men jag ville utesluta det.

Tji fick jag. Jag såg visst så illa att jag enligt optikern precis var på gränsen att få köra bil utan glasögon… (Himla tur då att jag kör så sällan numera )

Efter undersökningen fick jag hjälp med att hitta ett par bågar och nog kunde jag hålla med om att det inte såg alltför tokigt ut, även om det var ovant att se mig själv med glasögon. Tyvärr tillhörde butiken inte dem som lånar hem bågar, så imorn får Mr följa med som smakråd så får vi se vilka det blir som får pryda min näsa sen…

En del saker gör mig fysiskt illamående och fly förbannad. Artikeln om den lilla flickan och vad hon utsätts för är en sådan.

Efter att jag alldeles frusen krupit ihop bredvid han som är varm som ett element somnade jag sedan, och sov lyckligtvis mardrömsfritt en stund till.

Fortfarande funderar jag på var mitt huvud fick inspirationen ifrån till drömmen. Har ni några förslag? Någon film som liknar det hela? Jag brukar ju, som sagt, inte se filmer i klass med drömmen, så jag har ingen aning… Mr’s förslag var att jag plockat motorsågen från Masjävlar som vi såg igår, men var kommer då resten av filmen ifrån?

Eller är det bara mitt huvud som inte riktigt fungerar som det ska och producerar sånt alldeles av sig själv?  Fram med era drömtydningar nu. Ju mer kreativt, desto bättre!

Jag väljer alltid att undvika att kolla på skräckfilmer eller filmer som är för brutala. Alltid. Mitt huvud kan producera så sjuka scener alldeles av sig själv så jag behöver inte film till det. Å jag vill absolut inte ge det mer inspiration…

Jag har varit bortskämd med att sova gott den senaste tiden - sju-åtta timmars sömn varje natt och jag har praktiskt taget skuttat ur sängen om morgnarna, även om klockan inte ens visat sju. Det är inte anledningen till att jag är vaken nu. I natt producerade* mitt huvud mardrömmar av slag jag inte visste det var kapabelt till.

Huvudrollen i drömmen spelades av en seriemördare som dödar sina offer med hjälp av motorsåg för att sedan (på något sätt)** kunna ikläda sig deras kroppar. De kroppar (eller snarare identiteter) han tyckte han använt tillräckligt höll han upp framför en kamera*** och visade hur de tomma skalen hängde lealöst…

Av någon anledning skulle denna sjuka person bo hos min familj en tid och vi var väl medvetna om vem han var, och vad han var kapabel till. Min bror, som var (och är) betydligt modigare än mig och min mor, följde med honom någonstans, bort från vårt hus. Jag vaknade här, halvt kvar i drömmen om min bror skulle överleva eller om han skulle gå samma öde till mötes. Tanken slog mig att om han återvände - hur skulle vi kunna vara säkra på att det var han, och inte mördaren som kommit tillbaka, iklädd hans kropp? Huvudet övergick till att fundera om det fanns några frågor jag skulle kunna ställa för att i så fall avslöja honom…

Å där vaknade jag.

Av rädsla för att fortsätta drömmen (för jag vill för allt i världen slippa den mer inatt) gick jag upp istället och intalade mig att min bror givetvis överlevde. I vilket fall så är det ju inte på riktigt… Eller hur?

Nu ska jag bege mig till sängen på nytt, krypa ner bredvid honom jag tycker himla mycket om och ge sömnen ett försök till. Jag håller tummarna, och hoppas att ni gör detsamma, för att vi slipper fortsättning på drömeländet!

—-

* om jag skriver producerade, istället för producerar, kan vi bestämma att jag får sova mardrömsfritt resten av natten då, tack?

** jag har som tur är sluppit drömma detaljerna här…

*** på något sätt var kameror involverade, kanske spelade han in en film samtidigt?****

**** jag börjar vakna till, och drömmen börjar (tack och lov) försvinna bort så detaljerna försvinner…

Jag skulle inte komma speciellt långt idag, men när jag är frisk igen - då minsann!

Hur långt kommer du på två sekunder?

Det där med att jag ville att stressnivån i kroppen skulle gå ner - det förde annat med sig… Jag hann inte mer än sätta mig i bilen på väg söderut i torsdags efter framläggningen innan jag började känna av halsont. Å nu sitter jag här med en fin förkylning. Det är väl som det brukar sägas - de bryter ut när man slappnar av och blir ledig…

Så idag får Yrvädret löpa tills linan i flexikopplet tar stopp medan jag sakta traskar efter. Det verkar inte bekomma honom det minsta alls - de stora gräsytorna jag valt innehåller ju tillräckligt mycket spännande för att han ska vilja springa runt, runt utan mig farandes efter. Då och då tittar han upp, som för att försäkra sig om att det är ok att fortsätta, jag bekräftar och han sätter ny fart.

Nu har vi dock slagit oss ner i soffan. Han vilar och jag ska försöka fortsätta på spåret jag föll in på när jag formulerade den tyska rubriken, och få till den där uppsatsen som ska ge mig de två sista poängen i examen.  Gib mir ein Glückwünsch, bitte!

.. så finns numera 20 poäng exjobb med i min examen! Vi blev godkända utan några invändningar alls och fick mycket beröm, så det var bara att le stort och bocka och tacka.

Å det gjorde jag gladeligen. Även idag, fyra dagar senare, är det svårt att ta in att det är färdigt. Klart. Avslutat! 

… så har jag det riktigt bra i Skåneland.

De senaste dagarna har mina drömmar om nätterna ömsom kretsat kring opackade lådor och en flytt som inte ser ut att hinna bli klar i tid och ömsom kring ett svårlagt pussel med tentor och kurser för att få ihop till examen. Jag kämpar och suckar över att läget ser hopplöst ut.

Men så vaknar jag och inser att det ju är klart.

Jag har avslutat flytten.

Jag har lagt färdig kurspusslet.

Jag har ju tametusan fått en väldig massa gjort och läget är inte alls hopplöst. Tvärtom.

För att försöka befria kroppen från den stress den uppenbarligen samlat på sig har helgen därför gått i vilans tecken. Det har känts både ovant och konstigt, men å så välbehövligt!

…så bär det av ned mot Skånelandet imorn.

Jag lämnar hemorten vid lunch för att ta mig ner till Linkeboda där exjobbet ska läggas fram. Äntligen är det dags!

Efter att det förhoppningsvis gått smärtfritt och vi blivit godkända väntar middag på stan med familjen innan jag flyttar över de där viktiga grejerna till guldbilen och vi styr kosan söderut.

Behöver jag säga att det känns som julafton imorgon? Wohoooo!